Varit iväg och handlat veckans mat, trots hjälp så värker det mesta och mest höger axel. Det här är på något sett min sista gräns, mitt sista slag på något vis. Jag vill klara av att åka och handla familjens mat, att ge upp det, låta någon annan handla då känns det som om jag är vid vägs ände. Jag har ingen som helst aning om varför, det är bara så. Men jag inser mer och mer att jag tyvärr närmar mig den gränsen också, jag kommer snart inte klara av det heller. Det gör mig så ledsen att jag gråter och jag förstår ju att tårarna gäller andra saker också inte bara att handla mat. Det är så otroligt mycket sorg i att inte kunna eller orka det man vill.
Tänk vad solen ändå gör, idag skiner den och genast känns allt så mycket mer uthärdligt. Nu är det bara den lilla detaljen att inte rusa (snigla) iväg och försöka göra en massa måsten som jag egentligen inte orkar. Planen är nog bara att åka ner till ica en sväng och kanske se till alla mina pelargoner. Jag har nyligen hittat en garnpodd som jag verkligen gillar att titta på, precis lagom underhållning och deen passar verkligen den här garn nörden. En podd om garn.
Kommentarer
Skicka en kommentar