Varit iväg och handlat veckans mat, trots hjälp så värker det mesta och mest höger axel. Det här är på något sett min sista gräns, mitt sista slag på något vis. Jag vill klara av att åka och handla familjens mat, att ge upp det, låta någon annan handla då känns det som om jag är vid vägs ände. Jag har ingen som helst aning om varför, det är bara så. Men jag inser mer och mer att jag tyvärr närmar mig den gränsen också, jag kommer snart inte klara av det heller. Det gör mig så ledsen att jag gråter och jag förstår ju att tårarna gäller andra saker också inte bara att handla mat. Det är så otroligt mycket sorg i att inte kunna eller orka det man vill.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen